OCD
Kategori: Allmänt
OCD = Obsessive Compulsive Disorder = Tvångssyndrom.
En person med OCD har antingen problem med påträngande tvångstankar eller tidskrävande tvångshandlingar, oftast båda två. Dessa kan uttrycka sig väldigt olika från person till person (det finns nog inget tvångsbeteende som liknar exakt ett annat), men som exempel kan vi iaf ta en person med räknetvång. Tvångstankarna är då själva räknandet i huvudet, medan tvångshandlingarna är en följd av det, som att man t.ex tänder och släcker lampan kanske 7 ggr på raken eller tills det känns bra och ångesten gått ned.
Ibland kommer ångesten tillbaka och man tänker: "kanske jag inte gjorde det 7 gånger utan 8..?" och så börjar man om för att få bukt på tvångstankarna återigen. Tvångstankarna och handlingarna varvas alltså gång på gång tills ångesten gått ned och när den är tillbaka börjas hela proceduren om igen; låt oss säga med att man kanske måste räkna hur många gånger man öppnar och stänger dörren innan man kan gå igenom den.
Det kan alltså skilja sig mycket från dag till dag hur mycket/många tvångstankar/handlingar man har/gör, beroende på hur man mår; om man är trött/pigg, hungrig/mätt, ledsen/glad, uttråkad/upptagen osv. Men något som indikerar på om du har OCD eller inte är hur mycket tid du lägger på dessa tankar/handlingar. Man räknar med att för att kunna klassas med diagnosen OCD måste man lägga ned minst 1 h på det varje dag.
För alla har vi tvångsbeteenden mer eller mindre, men det är en stor skillnad på om det hindrar en i vardagen så pass mycket att man knappt kan utföra vardagliga sysslor eller om det bara innebär att vi inte kan äta två likafärgade nonstops efter varandra...
Det kan vara väldigt svårt för personer utan tvångssyndrom att begripa hur en person som har det känner inför sina farhågor, som utåt sett kan tyckas vara helt irrationella - som att t.ex känna extremt obehag för toaletter - och tro mig, många gånger förstår inte flesta med OCD heller varför de känner just som de gör. Iaf jag kan oftast på ett sätt förstå varför mitt beteende är irrationellt, men samtidigt känns det hela bara så logiskt.
Min kbt-psykolog förklarade för mig häromdagen att min hjärna reagerar exakt likadant som afrikanerna på savannen när de ser ett lejon, när jag utsätter mig för något jag tycker är obehagligt. Det är bara tvångstankarna som luras och säger att det är farligt, när det egentligen inte är det, men det känns inte mindre läskigt för det!
Hur skulle du känna om du höll fingret i lejonets gap?
mjau
J
