GOD IS GREATER [than OCD]

Forts. föregående inlägg

 

I samma veva som jag bestämt mig för att se efter en annan kyrka, blev jag inbjuden på en gudstjänst i en annan kyrka i stan, Kristi Församling. Det var i slutet av november 2011.

     Jag hade aldrig hört talas om den förut, så visste ingenting om den. Jag var bara glad över att få komma till en ny kyrka och se hur det var där, hade inga förväntningar, mest nyfiken bara. Men när jag kom in dit kände jag direkt att de hade något speciellt. Det var en sån värme och glädje så fort man klev in, som jag helt seriöst aldrig hade upplevt förut. Det låter kanske klyschigt, men jag menar det verkligen.

     Folk hälsade och pratade med en när man kom in, och inte som i andra kyrkor jag besökt där det kändes så konstlat och påtvingatt, eller inte hälsade på en alls, utan med ett genuint intresse för mig som person.

     Och så själva gudstjänsten. Jag minns att jag slogs av hur alla var så nära varandra, gav varandra kramar hit och dit när de hälsade, unga som gamla. Hade aldrig sett det förut! Och de sjöng helhjärtat till Gud, låtarna de sjöng var de vackraste jag hört, men olika stämmor och allting. Fick rysningar.

     Jag minns faktiskt inte vad predikan handlade om den dagen, men det var församlingsledaren som höll i den och jag minns att det gick rakt in i hjärtat. Det var Guds ord, det var bibeln. Och så lite vetenskapliga bevis på det. Inget baserat på känslor, utan ren fakta. Det var så rakt på sak, det var inte inlindat i bomull eller något annat fluff utan det var hårt och ärligt, utmanande men samtidigt sååå uppmuntrande. Precis vad jag behövde. 

     Jag hade kunnat sitta där hela dagen. Men efteråt var det fikadags, och jag slogs återigen över hur alla kunde vara så glada och trevliga. Jag kände mig inkluderad på en gång, även om jag var en främling för dem!

     Folk tog kontakt med mig och vi bytte telefonnummer. Och när jag lämnade KF den dagen visste jag att jag hade hittat rätt, eller snarare att Gud lett mig rätt. Han hade tagit mig till en församling som tog bibeln på allvar och kämpade till det yttersta att leva efter den - något som jag kom att se allt klarare ju mer jag lärde känna dem och såg med egna ögon hur de levde och att det överensstämde med vad Bibeln säger.

 

Nu kanske ni tänker att jag har tappat den röda tråden lite i detta inlägg, haha. Jag funderade faktiskt på att spara dessa detaljer om detta till ett annat inlägg, men faktum är att hur jag än vänder och vrider på det så kan jag inte utesluta den här viktiga händelsen i mitt liv, för det var en vändpunk som vände allt till det bättre. Fortsätt bara att läsa och ni kommer förstå kopplingen ;)

 

Så jag fortsatte att gå till KF och en dag frågade en tjej mig om jag ville börja studera Bibeln. Jag svarade tveklöst ja och därefter följde ett antal studier där vi läste i Bibeln så jag fick lära mig grunderna. Efter varje studie fick jag ta hem anteckningarna och kolla igenom dem så att jag skulle se för mig själv att det stämde med Bibeln, och skriva ned frågor om jag hade några.

     Tro det eller ej, men trots min religiösa bakgrund hade jag knappt läst Bibeln förut. Bara i kyrkliga sammanhang, men väldigt sällan på egen hand. Jag vågade helt enkelt inte, för jag var rädd för att veta sanningen. Var rädd för att veta att jag inte levde rätt, vilket jag någonstans i bakhuvudet var medveten om.

     Men nu skulle jag få hjälp med att komma igång, vilket var precis vad jag behövde. Och jag bara växte allt mer i min tro och övertygelse med tiden. Efter några månaders studerande fattade jag ett beslut: jag skulle bli kristen. På riktigt. Inte bara en kyrkbänkstroende med en tro utan handlingar. (Jak 2:14)

     Så den 31:a mars tog jag det absolut bästa beslutet jag någonsin tagit och kommer att ta i hela mitt liv, jag beslutade mig för att bli kristen och lämna det gamla livet bakom mig och börja leva med Jesus som förebild. Jag lät mig döpas och det var här mitt liv vände ordentligt.

 

Jag skulle så hemskt gärna vilja berätta mer om min resa som kristen, men för att hålla det kort (jag vet, har inte lyckats så bra med det haha- men tro mig jag har skrivit ned min historia så kortfattat som möjligt) måste jag hålla mig till ämnet. Men fråga mig hemskt gärna om ni vill veta mer!

 

Det var hursomhelst i takt med att jag började må allt bättre på andligt plan - att jag kom närmare Gud - som hela mitt välmående förbättrades, kanske låter självklart men det var först nu som jag verkligen kunde se den kopplingen svart på vitt. 

     Jag började få drömmar och visioner om framtiden, vad jag kunde göra för skillnad i den här världen åt det bättre, och OCD:n var det enda som stod i vägen för mig. Det var så mycket jag inte kunde göra på grund av det dumma monstret.

     Och i december slutet av samma år sökte jag alltså hjälp för andra gången, nu med en större motivation än någonsin och med blicken på något mycket större än mig själv. Gud. Och med Honom vid min sida kan jag gå igenom allt. Dessutom har jag en fantastisk pojkvän, kyrka och familj bakom mig som ger mig ett enormt stöd. Och inte minst min fina psykolog Cecilia!

 

Och resten av historien har ni ju redan läst, eller om inte så står det i ett tidigare inlägg under rubriken "I'm back" där jag berättade om den senare delen av resan:)

 

 J

 

 

 

    

 

I förra inlägget berättade jag lite kort om vad OCD är i det stora hela, men berättade aldrig om hur den uttrycker sig personligen i mitt liv. Jag kommer dock inte skriva så utförligt eftersom a) jag vill inte utlämna mig helt och hållet b) you'll get the picture ;) Däremot om ni frågar mig "in person" kan jag förklara mer!

 

Så mitt tvångssyndrom började smyga sig på mig någon gång i 8:an/när jag var typ 14 år. Ganska typiskt för OCD. Det började ganska oskyldigt. Blev lite mer mån om att hålla mina händer rena, speciellt i skolan av någon anledning.

     Men med tiden utvecklades mitt ganska så normala beteende till ett tvångsbeteende. Jag minns att det redan i 9:an hade blivit mycket värre, från att bara ha tvättat händerna kanske lite väl överdrivet ofta i skolan började jag känna att fler och fler saker var "besmittade" och snart så handlade det inte längre bara om undvikande av baciller utan även osynligt smuts som jag så ofta beskriver det.

     Det slutade med att jag kände mig äcklad av hela skolan, tillochmed luften där inne, allting bara kändes så smutsigt - och smutset fastnade på mig (upplevde jag). Jag blev tvungen att byta om till "rena" kläder när jag kom hem och helst också tvätta håret. Skolböckerna och papprena jag tvingades att ta med hem kunde också "smitta ned" hemmet så jag brukade alltid rengöra bordet efter jag använt dem.

     Jag upplevde även att mina klasskompisar var "smittade" då de gick i samma skola och det försvårade naturligtvis mina relationer med dem, hade svårt för att komma hem till dem, eller bjuda hem dem till mig (vilket förstås aldrig skedde). Det ledde i sin tur att jag kände mig mer utanför - har alltid känt mig mer eller mindre utanför i skolmiljöer - vilket ökade min ångest och det blev en nedåtgående spiral.

     (I somras berättade jag för mina närmaste klasskompisar för första gången om min OCD och förklarade varför jag var som jag var i grundskolan, och de var verkligen medlidande och uppmuntrande! Så glad för att jag gjorde det och för deras stöttande respons!)

 

Att tvångssyndromet uppkom just vid den här tidpunkten i mitt liv kan ha berott på att jag inte mådde så psykiskt bra, helt enkelt. Bara kanske ett halvår innan OCD:n led jag faktiskt av en annan störning, det var en form av ätstörning som höll på att utvecklas till anorexi - hade en extremt strikt diet där jag inte fick äta varken socker eller fett (kollade alltid på produkternas innehållsförteckning) förutom på lördagar då jag kunde avnjuta lite godis eller snacks men då endast i en liten mängd för annars fick jag dåligt samvete. Portionerna minskades också, jag fick bara äta en liten portion mat och inte ta mer även om jag var hungrig.

     Som tur är fick jag hjälp i god tid så det skadliga beteendet kunde stoppas.

Det var en dag när jag gått till skolsystern för att kolla ett svullet finger (haha...) som sköterskan där reagerade på att jag var underviktig och undersökte mig. Hon ställde lite frågor, ringde mina föräldrar för att uttrycka hennes oro för mig samt skickade remiss till doktorn som skulle göra en nogrannare kontroll.

     Doktorn sa att jag behövde äta mer fett och större portioner för att gå upp i vikt och påpekade hur viktigt det var för min hälsa. När det gick upp för mig hur mycket som faktiskt stod på spel slutade jag genast upp med min strikta diet och började lyda läkarens order. Tackar mitt 14-åriga jag för det!

 

Oktober 2010 påbörjade jag KBT mot OCD:n för första gången. Det som gjorde att vi uppsökte hjälp var efter att jag fått ett utbrott på min mamma för något som "vanliga" människor inte skulle reagera på.

     Jag hade varit inne på mitt rum och sysslat med något när mamma hade hittat min bruna vinterjacka i förrådet och satt på sig den för att visa mig den, och när jag såg henne ha på sig den fick jag en panikattack.     

     Det var samma jacka som jag haft i högstadiet och den hade legat orörd sedan dess. Jag blev så upprörd att jag smällde till dörren bakom mig, satte mig på sängen och började storgråta.

     Mamma, alldeles förbryllad förstås, tog av sig jackan och kom in i mitt rum. Hon satte sig bredvid mig och höll om mig. Sedan frågade hon mig vad det var jag hade blivit så upprörd över, och det var den första gången jag berättade om mitt tvångsbeteende för någon.

     Jag minns exakt vad jag kände efter att jag hade berättat om det, det var som om en sten lyftes från mina axlar. Och mamma var verkligen en klippa, och är än idag. Hon hanterade hela den situationen exemplariskt och hjälpte mig även att uppsöka hjälp hos psykologen dagen därpå.

 

Så jag började träffa två psykologer på BUP inte så långt efter det.

     Det var väldigt svårt för mig att berätta om mitt tvång, jag minns att jag grät massor. Jag grät nästan varje gång jag pratade om det i början. Idag är det inte ett känsligt ämne alls utan kommer tillochmed på mig själv att berätta om OCD:n för främlingar ibland bara sådär, som om det var en liten förkylning eller nåt.

     Hursomhelst så bekräftade de att jag hade ett tvångssyndrom (inte särskilt oväntat) och gick igenom med mig vad det egentligen är för slags sjukdom. Sen fick jag börja göra hemläxor, räkna hur många gånger jag tvättar händerna/dag osv. Sedan började vi med lättare praktiska uppgifter som att börja trycka på bussknappen.

     Och sådär pågick det, men när utmaningarna började bli tuffare slarvade jag med hemläxorna och halvljög lite för psykologerna när de frågade mig hur det gått. Man kan väl säga att min motivation att bli av med tvånget avtog ganska snabbt.

     Till slut orkade jag inte med terapin längre och fejkade allt mer att det hade gått bra bara så jag slapp fortsätta. De gjorde nämligen aldrig några hembesök så de kunde inte kontrollera mina framsteg med egna ögon. Dessutom träffade jag dem bara 1-2 gånger i veckan.

     Efter ett halvår avslutades terapin och psykologerna var så nöjda och glada med mina snabba rehabilitering...Och ja, det hade ju faktiskt blivit lite bättre men det var bara det att ett nytt slags tvång började smyga sig på istället.

 

 

 

 

 

 

En person med OCD har antingen problem med påträngande tvångstankar eller tidskrävande tvångshandlingar, oftast båda två. Dessa kan uttrycka sig väldigt olika från person till person (det finns nog inget tvångsbeteende som liknar exakt ett annat), men som exempel kan vi iaf ta en person med räknetvång. Tvångstankarna är då själva räknandet i huvudet, medan tvångshandlingarna är en följd av det, som att man t.ex tänder och släcker lampan kanske 7 ggr på raken eller tills det känns bra och ångesten gått ned.

      Ibland kommer ångesten tillbaka och man tänker: "kanske jag inte gjorde det 7 gånger utan 8..?" och så börjar man om för att få bukt på tvångstankarna återigen. Tvångstankarna och handlingarna varvas alltså gång på gång tills ångesten gått ned och när den är tillbaka börjas hela proceduren om igen; låt oss säga med att man kanske måste räkna hur många gånger man öppnar och stänger dörren innan man kan gå igenom den. 

     Det kan alltså skilja sig mycket från dag till dag hur mycket/många tvångstankar/handlingar man har/gör, beroende på hur man mår; om man är trött/pigg, hungrig/mätt, ledsen/glad, uttråkad/upptagen osv. Men något som indikerar på om du har OCD eller inte är hur mycket tid du lägger på dessa tankar/handlingar. Man räknar med att för att kunna klassas med diagnosen OCD måste man lägga ned minst 1 h på det varje dag.

    För alla har vi tvångsbeteenden mer eller mindre, men det är en stor skillnad på om det hindrar en i vardagen så pass mycket att man knappt kan utföra vardagliga sysslor eller om det bara innebär att vi inte kan äta två likafärgade nonstops efter varandra...

     Det kan vara väldigt svårt för personer utan tvångssyndrom att begripa hur en person som har det känner inför sina farhågor, som utåt sett kan tyckas vara helt irrationella - som att t.ex känna extremt obehag för toaletter - och tro mig, många gånger förstår inte flesta med OCD heller varför de känner just som de gör. Iaf jag kan oftast på ett sätt förstå varför mitt beteende är irrationellt, men samtidigt känns det hela bara så logiskt.

     Min kbt-psykolog förklarade för mig häromdagen att min hjärna reagerar exakt likadant som afrikanerna på savannen när de ser ett lejon, när jag utsätter mig för något jag tycker är obehagligt. Det är bara tvångstankarna som luras och säger att det är farligt, när det egentligen inte är det, men det känns inte mindre läskigt för det!

     Hur skulle du känna om du höll fingret i lejonets gap?

 

 

 

 mjau

 

J

 

Hej på er!

 

Såå nu ska jag berätta den där historien jag lovade att berätta för er i mitt förra inlägg, om hur jag häromdagen fick reda på hur mina finansiella utsikter ser ut (för att uttrycka det på ett smart sätt)...

 

Det är en ganska rolig historia faktiskt.

 

I onsdags förra veckan var jag i kyrkan på ett möte endast för kvinnor, där vi diskuterade om "rädsla för ekonomiska problem". I mindre grupper fick vi dela med oss av när vi tenderar att oroa oss över pengar. Då berättade jag att jag har grubblat lite över pengar det senaste halvåret eller så, då jag ansökt om sjukersättning från försäkringskassan (har inte kunnat arbeta pga OCD:n) och länge väntat på ett besked om de beviljar eller avslår ansökan. Men trots att det har varit jobbigt att inte veta hur jag ska kunna försörja mig, så har jag aldrig riktigt oroat mig, eftersom jag litar på att Gud kommer fixa det. "Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också." - Matt 6:33. Den bibelversen har uppmuntrat mig massor!

 

 

 

 

 

Peace out

 

J

Hej hej bloggen! ;)

 

Mitt andra inlägg på den här bloggen har typ dröjt... 9 månader?! Ojojoj. Det finns inga ursäkter för ett sådant dröjsmål, tänker ni kanske nu. Men tji fick ni! Ni har faktiskt inte missat så mycket som man skulle kunna tro...

 

När jag skrev i mitt förra inlägg att min behandling för OCD:n börjar den 28 januari var jag i själva verket heeelt ute och cyklade. Tydligen så var det möte som väntade den dagen inte alls någon introduktion för behandling som jag så tokigt nog hade uppfattat det (är hopplöst optimistisk ibland haha), utan det visade sig bara vara ett möte med KI-psykologerna där man utredde mitt tvångssyndrom och inget mer. Jag gick tillbaka dit kanske 2-3 gånger (med flera veckors mellanrum) efter det, där jag mest satt och berättade om hur tvångssyndromet uttryckte sig i min vardag. Hela tiden hade det dock låtit på dem som om jag säkerligen skulle få behandling hos dem, men plötsligt en dag sa de helt causalt att de höll på att diskutera på avdelningen huruvida de kunde ta sig an mig eller inte - tydligen så hade det enda kruxet varit att jag bor på andra sidan stan, och det var inte säkert om de hade tillräckligt med resurser att köra ut hit varje gång de skulle göra hembesök. Vilket ju är helt förståeligt, men när man gått och burit runt på de höga förväntningarna att de skulle hjälpa en var det ju ett stort bakslag från min sida. Så småningom fick jag hem ett brev där det mycket riktigt stod att de inte kunde erbjuda mig den behandlingen och det var ju inte helt oväntat, men det gjorde inte mindre ont för det, i och med att hela den där utredningen hade tagit flera månader utan att ha gett något reslutat och jag började må allt sämre av OCD:n som tycktes växa sig större och större för varje dag som gick.

 

Lyckligtvis så slutar inte historien där. Det hade varit en alldeles förfärlig historia haha.

 

Hursomhaver, de på KI var faktiskt snälla - det var bara jag som hade missförstått allt/levt i en slags drömvärld där man får hjälp av fröken så fort man räcker upp handen - och sa att även om de inte kunde erbjuda mig någon behandling där så kunde de hjälpa till i samarbete med någon annan mottagning närmare mig som kanske inte i normala fall behandlade just OCD. Så de kontaktade vårdcentralen (dit jag hade gått första gången jag sökte hjälp) och så var jag tillbaka på ruta ett. Kändes det som. Men egentligen var det bara ännu ett steg på vägen. Steg 3.

 

Så. Jag fick snällt vänta ytterligare någon månad tills jag fick träffa en psykolog på den där gamla goda vårdcentralen igen. Det var bara att dra samma historia igen, om hur mitt tvångssyndrom såg ut (vilket jag skulle komma att behöva göra tre gånger till, vilket jag var glatt ovetandes om då) och psykologen ordnade en tid för mig hos en psykolog på den psykiatriska mottagningen -Capio- där jag slutligen skulle komma att gå. Väldans många psykologer, jag vet! Men aa, i april (eller däromkring) fick jag iallafall träffa den där psykologen som vårdcentralen kontaktat, och ja, förutom att berätta den där klassiska historien fick jag lite information om behandlingen som väntade mig och så kom det där beskedet som jag borde ha varit lite mer beredd på vid det här laget: lång väntetid... Jag skulle inte få hjälp först möjligen i juli eller augusti - då två nya tjejer skulle börja arbeta där, varav en skulle bli min alldeles egna psykolog. Men jag var i varje fall glad över att det skulle vara en tjej!

 

I ungefär samma veva började jag besöka specialistläkaren på Capio, och vi började diskutera medicin. Hon var förvånad att jag inte hade blivit erbjuden medicin tidigare, när jag gick KBT för typ 3 år sen, och menade att det är en självklarhet att man ska kombinera KBT med antidepressiva (Sertralin). Så jag började med det, successivt. De första veckorna var det 1/2 tablett, sen 1 och så småningom 1,5 där jag är nu. Detta för att vänja hjärnan vid förhöjningarna av serotenin-nivån. Läkaren berättade för mig att oftast när man har OCD beror det på just brist på serotenin. Intressant. Och förutom att vara min medicinlangare så har hon även hjälpt mig att ansöka om försäkringspengar hos både Försäkringskassan och Socialtjänsten. Detta för att jag för det första hade enorma problem med att studera hösten -12 (studerade franska föreberedande heltid på SU - need I say more?) och knappt klarade av kursen samt att jag inte har kunnat jobba i och med mina påträngande tvångstankar och tidskrävande tvångshandlingar (återkommer mer om hur mitt tvångssyndrom ser ut!). Hade aldrig drömt om att den möjligheten att få ekonomisk bidrag ens fanns! Jag var ju väl medveten om att jag hade ett funktionshinder, men att jag skulle vara kvalificerad till bidrag fanns bara inte med på min karta.

 

Så det var bara att fylla i en massa papper om mitt ekonomiska tillstånd, att mina föräldrar försörjer mig osv osv (när man fyllt 18 ska man ha möjlighet att försörja sig själv även om man bor hemma och jag är nyfyllda 20 år - har nog inte riktigt förstått hur mycket mina föräldrar hjälper mig, alltså verkligen - STORT tack till er om ni läser detta!) och skicka in till FK samt ST. Specialistläkaren i sin tur skrev ned mina funktionsnedsättningar och bifogade dessa utlåtanden i samband med mina formulär. Jag fick även komma på besök hos FK där vi kort och gott talade om hur pass viktigt det här bidraget var för oss. Det kändes inte som att jag riktigt var så övertygande, och handläggaren verkade inte alltför hoppgivande så jag lämnade kontoret med låga förväntningar. Tydligen så behövde läkarens utlåtande kompletteras. Men de kom inte med några besked utan den skulle komma senare när de utrett fallet i samband med kompletteringarna. Mer om hur det gick med detta berättar jag i nästa inlägg! Kan dock tillägga att jag alldeles nyligen, igår faktiskt, fick reda på hur min ekonomiska framtidsutsikter ser ut...*To be continued*

 

Hursomhelst, hela den gångna sommaren-13 gick utan några särskilt utmärkande händelser på den här fronten, MEN den 20:e augusti träffade jag äntligen min behandlings-psykolog Cecilia för första gången! Gud besvarade mina böner och ledde mig utan tvekan till helt rätt psykolog. Det var så häftigt hur vi bara klickade på en gång, det var som om jag bara satt där och pratade med en vän - så avslappnad kände jag mig! Och till henne har jag nu gått i typ en månad, 2 ggr/vecka. I början fick jag mest sitta och berätta, sen gick vi igenom hur behandligen skulle gå till och hur tvångssyndrom fungerar och så började vi exponera lite och idag så var vi faktiskt hemma hos mig för första gången och jag utsattes för en av mina värsta rädslor..!! Men för att inte detta inlägg ska bli en Harry Potterlång roman sparar jag resten av min historia till imorgon och framtiden då jag ska berätta "senaste nytt" från mitt OCD-liv. ;)

 

Må så gott, kära läsare!

 

J

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nytt år innebär nya utmaningar! Jag vet inte vilka utmaningar som väntar er, men för mig innefattar iallafall 2013 den allra största utmaningen jag haft i mitt liv hittills, att bli av med OCD... 

     Jag har haft tvångssyndromet i ca 5 år nu, men nu orkar jag bara inte med den mer. Längre än så här tänker jag inte låta det gå. Det blir ju bara värre och värre med tiden, om man inte gör något åt det. Ska berätta mer om min historia i ett annat inlägg framöver, men kan säga att jag har gått på en kbt-behandling en gång förut för 2 år sen som inte slutade så bra, jag gav upp helt enkelt och föll tillbaka i mina gamla "trygga" spår. Så jag vet att det är riktigt tufft. Men den här gången tänker jag bara inte ge upp, jag är så redo att bli av med den nu..! Och med stöd av min älskade pojkvän, familj, kyrka och inte minst Gud vet jag att det kommer det vara möjligt, hur omöjligt det än tycks vara!

     Så den 28:e januari börjas det. Då ska jag gå på min första träff med psykologen på KI. Tills dess ska jag ha fyllt i en formulär på 8 sidor om mitt nuvarande tillstånd som vi ska prata om sen när vi ses. Jag började med det här om dagen faktiskt, men kom bara till sida 2 då jag skulle beskriva mina "problem" som man så fint hade uttryckt det :p... Där tog det stopp. 

     Mina problem..? Jag har många problem. Och nu ska jag försöka sammanfatta alla dem i några få rader. Och dessutom rangordna dem! Jag känner OCD:n krypa sig på. Den där gnagande känslan att om jag inte formulerar mig korrekt nu kommer jag missuppfattas och då kommer man få fel bild av mig. Och i det här fallet kommer det innebära att jag får fel behandling. Jag vet ju att mina tankar är irrationella - det är inte är den där lilla ifyllningsluckan det hela hänger på - men blir ändå skrämd och låter den förbli sådär gapande tom. Det är inte det som är mitt huvudsakliga problem dock, att jag är perfektionist, utan att jag får för mig att det är någon osynlig smitta som går runt lite här och där, och jag är den enda som är medveten om det. Kort och gott. Kanske är så jag ska beskriva det i formuläret också? Lol.

     Nåja, jag har ju till den 23:e januari att fylla i den. Ska försöka fylla i den innan dess, men tenderar ju att spara på "roliga" saker tills det är deadline^^

     Hoppsan, nu börjar det närma sig läggdags. Inser att det här med bloggandet kommer bli en tidskrävande hobby för mig, tack vare min perfektionism... Men kanske det kommer gå snabbare för mig att skriva med tiden, ju mer jag exponeras för det ;) Man kan ju trots allt aldrig bli perfekt, hur mycket man än försöker!

     Jag hoppas att något gott kommer komma ut ur min lilla blogg iallafall, att den kommer kunna vara till en glädje inte bara för mig utan även för någon annan där ute som sitter i samma båt :)  

 

Ta hand om er gott folk!