I'm back!
Kategori: Allmänt
Hej hej bloggen! ;)
Mitt andra inlägg på den här bloggen har typ dröjt... 9 månader?! Ojojoj. Det finns inga ursäkter för ett sådant dröjsmål, tänker ni kanske nu. Men tji fick ni! Ni har faktiskt inte missat så mycket som man skulle kunna tro...
När jag skrev i mitt förra inlägg att min behandling för OCD:n börjar den 28 januari var jag i själva verket heeelt ute och cyklade. Tydligen så var det möte som väntade den dagen inte alls någon introduktion för behandling som jag så tokigt nog hade uppfattat det (är hopplöst optimistisk ibland haha), utan det visade sig bara vara ett möte med KI-psykologerna där man utredde mitt tvångssyndrom och inget mer. Jag gick tillbaka dit kanske 2-3 gånger (med flera veckors mellanrum) efter det, där jag mest satt och berättade om hur tvångssyndromet uttryckte sig i min vardag. Hela tiden hade det dock låtit på dem som om jag säkerligen skulle få behandling hos dem, men plötsligt en dag sa de helt causalt att de höll på att diskutera på avdelningen huruvida de kunde ta sig an mig eller inte - tydligen så hade det enda kruxet varit att jag bor på andra sidan stan, och det var inte säkert om de hade tillräckligt med resurser att köra ut hit varje gång de skulle göra hembesök. Vilket ju är helt förståeligt, men när man gått och burit runt på de höga förväntningarna att de skulle hjälpa en var det ju ett stort bakslag från min sida. Så småningom fick jag hem ett brev där det mycket riktigt stod att de inte kunde erbjuda mig den behandlingen och det var ju inte helt oväntat, men det gjorde inte mindre ont för det, i och med att hela den där utredningen hade tagit flera månader utan att ha gett något reslutat och jag började må allt sämre av OCD:n som tycktes växa sig större och större för varje dag som gick.
Lyckligtvis så slutar inte historien där. Det hade varit en alldeles förfärlig historia haha.
Hursomhaver, de på KI var faktiskt snälla - det var bara jag som hade missförstått allt/levt i en slags drömvärld där man får hjälp av fröken så fort man räcker upp handen - och sa att även om de inte kunde erbjuda mig någon behandling där så kunde de hjälpa till i samarbete med någon annan mottagning närmare mig som kanske inte i normala fall behandlade just OCD. Så de kontaktade vårdcentralen (dit jag hade gått första gången jag sökte hjälp) och så var jag tillbaka på ruta ett. Kändes det som. Men egentligen var det bara ännu ett steg på vägen. Steg 3.
Så. Jag fick snällt vänta ytterligare någon månad tills jag fick träffa en psykolog på den där gamla goda vårdcentralen igen. Det var bara att dra samma historia igen, om hur mitt tvångssyndrom såg ut (vilket jag skulle komma att behöva göra tre gånger till, vilket jag var glatt ovetandes om då) och psykologen ordnade en tid för mig hos en psykolog på den psykiatriska mottagningen -Capio- där jag slutligen skulle komma att gå. Väldans många psykologer, jag vet! Men aa, i april (eller däromkring) fick jag iallafall träffa den där psykologen som vårdcentralen kontaktat, och ja, förutom att berätta den där klassiska historien fick jag lite information om behandlingen som väntade mig och så kom det där beskedet som jag borde ha varit lite mer beredd på vid det här laget: lång väntetid... Jag skulle inte få hjälp först möjligen i juli eller augusti - då två nya tjejer skulle börja arbeta där, varav en skulle bli min alldeles egna psykolog. Men jag var i varje fall glad över att det skulle vara en tjej!
I ungefär samma veva började jag besöka specialistläkaren på Capio, och vi började diskutera medicin. Hon var förvånad att jag inte hade blivit erbjuden medicin tidigare, när jag gick KBT för typ 3 år sen, och menade att det är en självklarhet att man ska kombinera KBT med antidepressiva (Sertralin). Så jag började med det, successivt. De första veckorna var det 1/2 tablett, sen 1 och så småningom 1,5 där jag är nu. Detta för att vänja hjärnan vid förhöjningarna av serotenin-nivån. Läkaren berättade för mig att oftast när man har OCD beror det på just brist på serotenin. Intressant. Och förutom att vara min medicinlangare så har hon även hjälpt mig att ansöka om försäkringspengar hos både Försäkringskassan och Socialtjänsten. Detta för att jag för det första hade enorma problem med att studera hösten -12 (studerade franska föreberedande heltid på SU - need I say more?) och knappt klarade av kursen samt att jag inte har kunnat jobba i och med mina påträngande tvångstankar och tidskrävande tvångshandlingar (återkommer mer om hur mitt tvångssyndrom ser ut!). Hade aldrig drömt om att den möjligheten att få ekonomisk bidrag ens fanns! Jag var ju väl medveten om att jag hade ett funktionshinder, men att jag skulle vara kvalificerad till bidrag fanns bara inte med på min karta.
Så det var bara att fylla i en massa papper om mitt ekonomiska tillstånd, att mina föräldrar försörjer mig osv osv (när man fyllt 18 ska man ha möjlighet att försörja sig själv även om man bor hemma och jag är nyfyllda 20 år - har nog inte riktigt förstått hur mycket mina föräldrar hjälper mig, alltså verkligen - STORT tack till er om ni läser detta!) och skicka in till FK samt ST. Specialistläkaren i sin tur skrev ned mina funktionsnedsättningar och bifogade dessa utlåtanden i samband med mina formulär. Jag fick även komma på besök hos FK där vi kort och gott talade om hur pass viktigt det här bidraget var för oss. Det kändes inte som att jag riktigt var så övertygande, och handläggaren verkade inte alltför hoppgivande så jag lämnade kontoret med låga förväntningar. Tydligen så behövde läkarens utlåtande kompletteras. Men de kom inte med några besked utan den skulle komma senare när de utrett fallet i samband med kompletteringarna. Mer om hur det gick med detta berättar jag i nästa inlägg! Kan dock tillägga att jag alldeles nyligen, igår faktiskt, fick reda på hur min ekonomiska framtidsutsikter ser ut...*To be continued*
Hursomhelst, hela den gångna sommaren-13 gick utan några särskilt utmärkande händelser på den här fronten, MEN den 20:e augusti träffade jag äntligen min behandlings-psykolog Cecilia för första gången! Gud besvarade mina böner och ledde mig utan tvekan till helt rätt psykolog. Det var så häftigt hur vi bara klickade på en gång, det var som om jag bara satt där och pratade med en vän - så avslappnad kände jag mig! Och till henne har jag nu gått i typ en månad, 2 ggr/vecka. I början fick jag mest sitta och berätta, sen gick vi igenom hur behandligen skulle gå till och hur tvångssyndrom fungerar och så började vi exponera lite och idag så var vi faktiskt hemma hos mig för första gången och jag utsattes för en av mina värsta rädslor..!! Men för att inte detta inlägg ska bli en Harry Potterlång roman sparar jag resten av min historia till imorgon och framtiden då jag ska berätta "senaste nytt" från mitt OCD-liv. ;)
Må så gott, kära läsare!
J
